Satt mig just i soffan med en "uj vad jag är duktig" känsla. Vad ska man med karlar till. Känner mig ganska nöjd med mig själv efter att ha fått upp två lampor (de två jag har..kanske ska se till att köpa fler), skruvat upp hyllor, och ställt in tvkanaler utan minsta lilla hjälp av någon av det manliga könet. De som annars har en förmåga att få en att känna sig som en liten dum flicka som inte ska försöka sig på sånt som faktiskt är enkelt. Men iofs, efter alla mina flyttar hade det nog varit illa om jag inte ens lärt mig att sätta upp en lampa själv.
Efter en vecka som Arvikabo har jag nu vågat mig på att ta mig lite irrpromenader innan jobbet, och har än så länge inte virrat bort mig helt. Jag har provat på två utav, vad som verkar som, Arvikas största matbutiker. Den tredje som faktiskt ligger närmast kanske jag ska ge mig på imorgon om jag hinner mellan jobbet och mitt första plasmagivarbesök i Arvika. Sushi har blivit lite av en standardkvällsmat för mig då jag märkte att coop säljer god sushi (eller shhhuuushi som det även kallas mellan mig och min kollega och relativt nära granne Anna).
I fredags lunchade jag och några av mina nya arbetskamrater i Arvikas stadspark i det fina vädret. Riktigt trevligt!

På kvällen provade jag och Anna after work på The Roof. Köpte man något att dricka för minst 49 kronor fick man en minitallrik och tillgång till buffébordet. Här var det inte riktigt samma som mastis tacobuffé som jag vant mig vid, utan det var sallad, gurk- och morotsstavar, melon, korv, kassler, klyftpotatis, pizzabröd med mögelost och kyckling och köttfärs, nachochips och såser. Eftersom det inte fick plats så mycket på den lilla lilla tallriken blev det många vändor. Men gott var det.
I brist på folk cyklade vi efter två cider hem till mig och invigde min balkong med ytterligare cider och vin och babbel.


På lördag morgon begav jag mig till tågstationen och åkte hem till Kristinehamn för att försöka få undan lite mer i min lägenhet.
När pappa hämtade mig på stationen frågade han mig vart jag tänkt att sova när jag var hemma. För, ja just det, jag har ju en lägenhet i Kristinehamn fortfarande men hade inte tänkt på att jag inte hade någon säng där, och min sovplats hos pappa var visst otillgänglig. Men vad gör man, det blir som det blir är ett uttryck jag hört mycket på jobbet på sistone. Eller som Australiens uttryck "No worries" som jag lärde mig leva efter där. Vad ska man göra tänkte jag, allt löser sig på något sätt. Mitt andra bevis för att jag blivit väldigt snurrig på sistone var när jag och brorsbarnen åkte hem till mig med pannkakor för att äta lite lunch, och jag återigen upptäckte att jag faktiskt inte bor där längre. Men vi gjorde det bästa av situationen och lyckades rota fram en sked, en gaffel, ett glas, en petflaska och hittade en övergiven glasstårta i frysen, sen tog vi med allt ut och hade lite kladdpicnic ute vid lekparken. Vi rullade in glassen i pannkakorna och åt snabbt som tusan innan glassen rann ut i värmen. Men sen, vilka barn tycker inte om att äta glass med händerna så vi kladdade på =) Smutsiga barn är lyckliga barn är min filosofi, och jag skickade hem dom glada med glassfläckar i ansiktet och gräsfläckar på byxorna (oj då). Barn är så himla goa med sina kommentarer. När vi satt ute och kladdade kom Josefine och satt sig bredvid mig, tittade på mig och viskade lite hemligt "ska vi leka sanning eller procent". Haha det är inte lätt att få till allt rätt. Jag gick med på det och valde sanning, eftersom jag var lite osäker på vad procent skulle innebära i hennes lek. Hon frågade om jag hade en pojkvän och när jag svarade som det var att nej det har jag inte så kom söta lilla Jonathan och protesterade högljutt att "JOOO du har ju mig". Kan man annat än smälta? Godingar.


Resten av dagen fick jag ge mig ut på sjön med trevligt sällskap, ett stort leende i ansiktet och en mugg rödvin i handen.
Efter båtturen var Linnea snäll och tog hand om stackars hemlösa mig, och efter en massa velande blev det lite mat på Johanssons uteservering och sen en sovplats på en soffa i Väse. Jag hade ju tänkt bättra på fräknarna på sjön, men det slutade med att jag tillbringade resten av kvällen med att leka nykokt kräfta i Väse. Var en ganska kliig prickig kräfta också efter att ett antal hundra mygg mobiliserat en armé för att äta upp oss ute på en ö tidigare under dagen.

Vaknade av att solen sken in genom fönstret, gick ut och upptäckte deras roliga studsmatta där jag fick hoppa tills jag kände att jag börjar bli en gammal kärring, och flåsande fick vila lite innan jag kunde flytta mig från den. Linneas katt kom och satt sig på studsmattan vilket gjorde att jag inte kunde hindra mig själv från att, för ett ögonblick, fundera på hur långt katten skulle flyga om jag tog sats och hoppade lite mer. Men djurvän som jag är bestämde jag mig för att låta katten vara ifred.

Resten av söndagen var jag i min lägenhet och rensade bland de saker som var kvar tills snälla pappa och brorsbarnen kom och hämtade mig för en roadtrip till Arvika. På vägen frågade Jonathan vad Arviken var för något, så jag fick förklara att det heter Arvika och att det är där faster Therese bor nu. Han tittade på mig med rynkad näsa och fundersam blick och sa "Du vet du, du flyttar mycket du. Först bodde du i gula huset, sen bodde du hos farfar, sen bodde du i ditt hus, och nu flyttar du till arviken. Ska du flytta till farfar igen sen?" haha, ja vart ska man ta vägen efter det här tro.