Idag var sista dagen på min praktik. Kändes lite vemodigt att tömma mitt skrivbord, lämna tillbaka kortet och säga hej då till alla. Hoppas att jag kommer trivas lika bra på min nya arbetsplats som jag har gjort här med alla underbart roliga och duktiga människor. Jag ska sitta på stranden i Arvika i sommar med min Kristinehamns handduk och min "Kristinehamn, en stad att sakna"-badboll och läsa ur min poesibok (alla mina fina avskedspresenter) och tänka på mina gamla arbetskamrater. Godiset, som snälla Eddie snappade upp att jag hade lite behov av idag och köpte till mig, finns nog tyvärr inte kvar då, men minnet av att en karl faktiskt kan lyssna på vad man säger och lägga det på minnet kommer finns kvar.

Idag har jag haft lite funderingar på om det är "normalt" att, varje gång man ser en gubbe med stort skägg, tänka Nämen är det jultomten, eller varje gång man ser en långtradare höra ett Traaaansformers i huvudet, eller att inte kunna köra bil utan att göra ljudeffekter i kurvor och inbromsningar. Det här är nämligen vanor som jag inte verkar kunna bli av med. Jag får nog acceptera att en del av mig antagligen har ett sätt som en 6-åring eller att jag bara helt enkelt har för lite att tänka på.

Har visst inte varit så duktig på att uppdatera min nya blogg, men ska försöka bli bättre på det.
När jag gick till jobbet häromdagen hamnade jag bakom ett pensionärspar som gick tätt bredvid varandra, hand i hand. Det är så mysigt att se, även om det stinger till lite i hjärtat med funderingar om man någonsin kommer få det så. Om man kommer hitta den som man, efter massor av år tillsammans, fortfarande vill hålla i handen och strosa runt med längs gatorna tidigt en vardagsmorgon. Idag vaknade jag, för första gången på väldigt länge, med en känsla av att sängen nog är lite för stor att sova ensam i, och att det är lite tomt med bara min tallrik vid frukostbordet. Även om det är skönt att bara ha sig själv att tänka på, så skulle det kännas bra att få lite fjärilar i magen igen, att ha någon att tänka på, att laga mat ihop med och mysa med på söndagskvällar. Men för tillfället får jag nog nöja mig med mina övergosiga lurvar och se fram emot allt nytt i Arvika.

I övrigt har veckan knatat på vilket betyder att jag nu är ännu närmre början på mitt nya jobb, och nervositeten ökar för varje dag. Den tredje maj kl 06.09 sitter jag antagligen och är väldigt nervös på tåget mot Arvika, och ca en och en halv timme senare är jag nog ännu mer nervös och försöker hitta vägen till min nya arbetsplats. Men vad roligt det ska bli! Ny stad, nya människor och nya erfarenheter!

Mina söta brorsbarn var här i slutet av förra veckan och fick lite presenter från deras farmor som varit ute och härjat i Kina. Det finns nog inte något som lättare kan få en på bra humör än barn och deras underbara kommentarer. Min brorsson Jonathan buttade till mig lite i ryggen och när jag vände mig om stod han med sin gula stora presentpåse på huvudet och sa, med ett stort leende i ansiktet, "Titta Tejes, jag är en kock". Innan jag fick fram kameran hade han dock lyckats trolla bort leendet, men lika söt är han ändå.

När han ville visa upp en av sina presenter för kameran kom smilgroparna fram.

I tisdags var jag och tittade på när de små hurtbullarna sprang uppe vid vattentornet. De var så duktiga båda två och kämpade och sprang hela rundan. De kom i mål med härligt rosiga kinder och var så söta så man inte kunde låta bli att krama om dom.

I fredags blev det after work med nuvarande arbetskamraterna, som ett litet avsked innan jag försvinner iväg till Arvika. Tacos, trevligt sällskap och ett nytt glas vin bredvid mig varje gång jag tittade upp, kan det bli en bättre fredag?

Vilken underbar känsla att vakna av sig själv, slå upp ögonen, titta på klockan och märka att man faktiskt har lyckats sova till åtta. Detta är en prestation för mig som annars har svårt att hålla mig i sängen längre än till klockan sex på morgonen. Jag bestämde mig för att inte bli nedstämd av att solen inte sipprade in genom persiennerna den här morgonen, och efter att ha gosat lite med min svarta katt Gizmo, som har kommit in i en övergosig period där matte inte får gå en meter utan att ha honom runt fötterna,

upptäckt att det inte fanns någon ledig tvättid till mig idag och tagit mig ett stort glas färkpressad juice med riven ingefära (mums), begav jag mig ut på en liten morgonjogg. Under dagens morgonjogg märkte jag att jag blivit del av en gemenskap jag inte helt räknat med. Så som motorcyklister, lastbilschaufförer och båtägare, som jag tidigare lagt märke till alla har sina egna gemenskaper, där det ska hälsas på vägarna och på sjön när man möter en likasinnad, så är de även med morgonjoggare och morgonpromenerare. Den här upptäckten gav mig en trevlig känsla som hjälpte till att motverka den effekt som det mulna vädret ger på motivationen att vara ute. Det här har blivit min stund för avslappning, att inte behöva tänka på vad man borde göra, allt som ligger framför en, utan bara ha hög musik i hörlurarna, känna den friska luften och, förutom enstaka andra morgonpigga personer, vara själv på vägen. Underbart! Satt mig sedan i soffan med en stor skål med filmjölk och egen ihopplockad musli från Coop (ännu en nygjord bra upptäckt av mig) och tittade lite på nyheterna. Fick nämligen igår en chockartad upptäckt om hur stressad och upptagen jag har varit på sistone - jag hade helt missat vulkanutbrottet på Island. Efter många funderingar på hur detta kan vara möjligt, kom jag fram till att jag har hetsat runt alldeles för mycket de senaste veckorna och att det får vara slut med det nu.
Idag tror jag att jag ska se om jag kan fördriva lite tid i sällskap av mina kära brorsbarn.

När jag nu väl tagit mig i kragen och skaffat mig en blogg hade jag hoppats på att skrivkrampen skulle försvinna, och att jag kunde få börja med att skriva något vettigt. Efter några dagars stirrande på en tom blogg och min dators alltför slitna tangentbord har jag kommit till insikt om att detta inte kommer att inträffa.
Så, med ett glas vin som sällskap tänkte jag nu ändå, trots skrivkramp, göra ett försök att ge mig på mitt första ordentliga inlägg. Anar dock att slutresultatet blir något inte fullt så vettigt.
Min första nerpräntade fundering är hur det kan komma sig att när man väl bestämt sig för att se en film på dvd, och gör det, så visas just den filmen på tv bara några dagar senare? Detta innebär att jag nu är sittandes med min blogg och lite halvt ointresserat ser den enda filmen som går på tv just nu, en film jag då lyckades välja att se bara för några dagar sedan. Nu är väl inte detta en världskatastrof, utan endast en liten bidragande faktor till min övertygelse att Murphys law är en absolut sanning.
Innan jag placerade mig i soffan med en högljudd surrande laptop i knät och en spinnande vit lurv, som gärna vill ta datorns plats, bredvid mig har jag haft en väldigt produktiv eftermiddag.
Disken har blivit diskad, golvet dammsuget, blommorna vattnade, skåpen sorterade, och hade t.o.m. lite energi över att putsa två fönster. Efter allt det härjandet tyckte jag att jag var värd att softa ner mig lite i soffan med mitt vinglas, och nu hägrar sängen så jag orkar ta mig upp till morgondagens tidiga joggingtur innan sista arbetsdagen för veckan! Så, nu var mitt första riktiga inlägg skrivet och en Tess som är relativt nöjd med sig själv efter att ha lyckats med detta, och med att ha varit så produktiv idag, ska ta och krypa ner under täcket.

Detta är mitt första blogginlägg.